En Studie i Monumentalt Misslyckande.
Eller möjligtvis en studie i Murphys Lag? Eller kanske bara en avhandling på hur en riktigt dålig dag ter sig?
Oavsett gick det hela med Japan inte särskilt bra. Ingenting gick särskilt bra den där lördagen faktiskt. Troligtvis den sämsta lördagen nånsin tänker vi här på körfältet. Redogörelse följer;
Jag och Rebekka gick med lite vemod och mycket packning ut i den kyliga och mörka Oktobermorgonen för att ta bussen in mot Gullmarsplan. Vi hade räknat ut att jag ganska exakt skulle komma i tid till incheckningen som vi antog var 2 timmar innan avfärd. Ungefär 20 meter från busshållplatsen kommer jag på att vi ju faktiskt bara hade kollat hur bussarna går vardagar, och det här var som sagt en lördag. Det visar sig att bussen går 05.40, istället för 05.10.
Härifrån blir allting skit.
Vi ser en nattbuss komma i motsatt riktning och tänker att kanske han kan skjutsa oss in till Gullmarsplan, för de flesta bussarna från Tyresö har sin bussparkering där. Vi funderar länge och tvekar om vi ska vinka in honom och försöka. vi bestämmer oss till slut för att inte göra det, MEN han verkar vara en riktigt hygglig chaffis, för han stannar ändå och frågar om vi vill ha skjuts in till centrum, och vi bajsar på oss av glädje. Centrum visar sig dock vara Tyresö Centrum, och jag tänker att det här kanske är den sista droppen tur man kan klämma ut ur turtuben. Det var det. Den här skjutsen ändrade ingenting, ty trots att det går fler bussar från tyresö centrum går det ingen tidigare än 05.40. Bummer.
Vi väntar, det är kallt, det blir kallare, och en massa duvor sitter och hånskrattar åt oss. Bussen kommer iaf, och vi tänker att det går nog bra, jag kommer nog att hinna, för det är knappast så att dom har en incheckning som är öppen i två minuter, sen skiter i dom stackars satarna som inte har råd med första klass, och därmed hamnar i den fem hundra meter långa kön (jag lovar, den var cplång, men det återkommer jag till sen, bear with me).
Vi kommer iaf fram till ett folktomt gullmarsplan och tänker att jag nog kommer hinna i tid till det Arlanda Express-tåg vi hade tänkt ta från början. HA! Tji fick vi, för nästa tunnelbane-tåg går inte förrän om 15 minuter. Bra. Jaja, i vilket fall hoppar vi på en kvart senare, tillsammans med de horder av arbetande människor, som tydligen vet hur man tajmar det här med resande på morgonen.
Vi kommer till T-Centralen och stressar upp mot perrongerna, eftersom att vi har ungefär tio minuter på oss att hinna med nästa Arlanda Express (vi var faktiskt ganska duktiga med att kolla alla avgångar. Eller snarare var det Rebekka som var smart nog att memorera hur dom gick, för jag är sämst hahah. Tack nos^^). Rebekka rotar i sin ficka efter nånting och märker att hennes tågbiljett hem inte finns där. Det här minskar inte stressen ett dugg, men vi bestämmer oss för att leta igenom alla väskor efter biljetten när vi sitter på tåget mot Arlanda, för då har vi tid på oss, och behöver inte stressa. Vi ställer oss iaf vid biljettmaskinen och försöker fixa en jävla biljett till Arlanda Express, vilket tydligen var omöjligt för maskinen ville inte ha kortet, och det är tre minuter kvar till tåget går. Det blir helt enkelt till att gå till biljettkassan för att köpa biljetten på vanligt vis, men med den tur som har följt oss genom dagen står det en utländsk person framför oss och ska köpa en biljett också, och det går riktigt långsamt för hon verkar fråga en massa saker också. Vi får iaf vår biljett med en minut till godo och rusar ombord på tåget. Efter lite rotande i fickor och väskor hittar vi till slut Rebekkas tågbiljett, och drar en lättnadens suck. Jag tar tillbaka mitt påstående innan, det här var den absolut sista droppen tur vi kunde klämma ut.
Väl på Arlanda känner båda sig ganska lugna. Äntligen framme liksom, men man kanske inte ska ropa hej innan man kommit över ån.
Vi kommer fram till incheckningen för dom som ska åka med Finnair, och märker att dom inte har börjat checka in än! Det är bra tänker jag, men hinner inte ställa mig bra till innan köbildningen formas och jag hamnar rätt långt bak. Det gör mig inte så mycket alls, för jag är i tid och allt verkar gå bra. Lite hungrig är jag dock, men vafan, det blir mat på flyget:D eller SNACK OR BRUNCH som det står på min reseinformation. Det enda som oroar mig är att jag är lite osäker på om min väska väger under 20 kilo, för när vi vägde den innan på en vanlig våg stog det 19.7 kg. Jag tjuvlyssnade och det lät som att en tant hade fått betala 50€ per extra kilo. Jag har inte råd med 50€ per extra kilo för fan.
Kön delar nu upp sig i två rader. Dom som har förstaklassbiljett får gå i en, och dom andra stackars knegarna får stå i den andra. Det står typ fyra i den första kön, och fem hundra i den andra. Jag står i den andra. Dock inte sist, men i den andra nonetheless. Jag kommer fram, slänger upp pass och biljett på disken samt väskan på rullbandet. Snubben som ska checka in mig ställer lite frågor om vart jag ska, hur länge jag ska stanna osv. Han frågar om jag har ett visum, eftersom jag ska stanna i ett år, men jag svarar att jag ska gå på turistvisum, för det har min språkresebyrå sagt går alldeles utmärkt, bara jag åker ut ur landet var tredje månad för att förnya visumet. Han ringer nån, och pratar med den här personen i hundra år för att kolla lite saker. Det går inte alldeles utmärkt alls att resa på turistvisum, för jag måste tydligen ha en biljett bokad ut ur landet redan innan jag åker dit, och det hade jag inte räknat med alls. Jag tänkte att det skulle vara sunshine och happy people all day long om jag bokade min biljett ut ur landet när jag väl var där borta och dessutom hade råd att göra det. Han hänvisar mig till en biljettstation en bit bort så att jag kan boka en biljett ut ur landet lite kvickt.
Här följer en liten avhandling om mänsklig ondska, eller kanske likgiltighet inför andra människors tragiska öden;
Jag - Sydkorea? (i en väldigt snäll och föreslående ton)
Ungefär här går hela min värld i kras. Det värsta är att hon säger det med en sån otroligt retsam ton, som att hon verkligen önskade att hela min resa inte skulle gå ihop bara för att jag hade stressat upp henne på hennes lördagspass. Hon säger att det kanske går att fixa en billigare biljett på nätet (men med en ton som menar lycka till) och att jag kan försöka med datorerna en bit bort. Men då får du sno på lite, för det är ungefär en kvart kvar av incheckningen! Ja, tänker jag, jag vet din jävla aphjärna.
Avhandlingen avslutad. Jag hatar den där lilla tanten.
Jag mer eller mindre springer bort mot datorerna, märker att jag först måste betala 29 kr och därmed två extra minuter av min oerhört dyrbara tid. Datorerna visar sig vara segare än inlandsisen och det hade varit bra mycket smidigare att kika i paint istället, men jag kommer iaf fram till slut. Kikar vilka avgångar som finns, hittar en, kollar priset. Inte för att jag hade väntat mig något jättebilligt, med tanke på att den kostade 8500 hos satans avkomma, men den gick på 2500 kr.
Om vi säger så här. Jag hade inte råd att betala 50€ för några extra kilon i väskan, tror ni jag hade råd med en biljett för 2500 kr? Nej.
Rebekka hade en stund tidigare sprungit iväg för att kolla om kön fortfarande var en kilometer lång, men den hade på något magiskt vis reviderats till en person, och iom det beskedet gick allt i kras. Jag var helt utmattad från att inte ha sovit något, stressad bortom förstånd och med en resa som jag hade peppat så hårt inför helt krossad. Jag bröt ihop helt och satte mig ner mot en vägg tillsammans med hela mitt liv i en väska och Rebekka och grinade typ konstant i en kvart. Helt enligt planerna.
Vi satt där tills jag hade lugnat ner mig, och vi satt där lite till. Efter en och en halv timmes sittande bokade jag en tågbiljett hem igen, och vi drog oss inåt Stockholm igen. Ingen av oss hade sovit särskilt mycket alls, inte heller hade vi ätit, så vi drog på donken och åt. Jag somnade sittandes, så jag blev meddragen till T-Centralen igen, där jag däckade på en bänk. Vi förflyttade oss igen av någon anledning, och jag däckade på golvet istället. Där fick jag sova en ganska bra stund. Efter det fick vi äntligen åka hem.
Olyckligheterna var slut för min del, men det fanns en liten grej till som hände Rebekka.
På platserna framför mig sitter en oerhört jobbig familj, med ungar som smäller i borden och hoppar och låter och pillar på allt dom inte borde. Vi har ställt våra drickor i hållarna på sätet och plockar fram vår mat. En av snorungarna framför fäller upp armstödet så att det slår i Rebekkas dricka och den faller ner på golvet. Ungen skäms inte.
Rebekka plockar upp drickan och ser lite vred ut på ungen. Hon glömmer naturligtvis bort att drickan har flugit ner på golvet för en dryg sekund sen och öppnar intet ont anande korken, vilket får till följd att halva drickan (ingen överdrift) rinner ut på hennes lår och säte.
Till råga på allt var det här vår 4-månadersdag.
Jag är hemma i Sverige, men det gör inte så mycket, för bredvid mig ligger världens bästa och sussar och mer tid med henne är aldrig fel. I sinom tid gör jag ett nytt försök med min resa, men nu ligger jag gärna här en stund med henne, som jag tycker så mycket om.
Oavsett gick det hela med Japan inte särskilt bra. Ingenting gick särskilt bra den där lördagen faktiskt. Troligtvis den sämsta lördagen nånsin tänker vi här på körfältet. Redogörelse följer;
Jag och Rebekka gick med lite vemod och mycket packning ut i den kyliga och mörka Oktobermorgonen för att ta bussen in mot Gullmarsplan. Vi hade räknat ut att jag ganska exakt skulle komma i tid till incheckningen som vi antog var 2 timmar innan avfärd. Ungefär 20 meter från busshållplatsen kommer jag på att vi ju faktiskt bara hade kollat hur bussarna går vardagar, och det här var som sagt en lördag. Det visar sig att bussen går 05.40, istället för 05.10.
Härifrån blir allting skit.
Vi ser en nattbuss komma i motsatt riktning och tänker att kanske han kan skjutsa oss in till Gullmarsplan, för de flesta bussarna från Tyresö har sin bussparkering där. Vi funderar länge och tvekar om vi ska vinka in honom och försöka. vi bestämmer oss till slut för att inte göra det, MEN han verkar vara en riktigt hygglig chaffis, för han stannar ändå och frågar om vi vill ha skjuts in till centrum, och vi bajsar på oss av glädje. Centrum visar sig dock vara Tyresö Centrum, och jag tänker att det här kanske är den sista droppen tur man kan klämma ut ur turtuben. Det var det. Den här skjutsen ändrade ingenting, ty trots att det går fler bussar från tyresö centrum går det ingen tidigare än 05.40. Bummer.
Vi väntar, det är kallt, det blir kallare, och en massa duvor sitter och hånskrattar åt oss. Bussen kommer iaf, och vi tänker att det går nog bra, jag kommer nog att hinna, för det är knappast så att dom har en incheckning som är öppen i två minuter, sen skiter i dom stackars satarna som inte har råd med första klass, och därmed hamnar i den fem hundra meter långa kön (jag lovar, den var cplång, men det återkommer jag till sen, bear with me).
Vi kommer iaf fram till ett folktomt gullmarsplan och tänker att jag nog kommer hinna i tid till det Arlanda Express-tåg vi hade tänkt ta från början. HA! Tji fick vi, för nästa tunnelbane-tåg går inte förrän om 15 minuter. Bra. Jaja, i vilket fall hoppar vi på en kvart senare, tillsammans med de horder av arbetande människor, som tydligen vet hur man tajmar det här med resande på morgonen.
Vi kommer till T-Centralen och stressar upp mot perrongerna, eftersom att vi har ungefär tio minuter på oss att hinna med nästa Arlanda Express (vi var faktiskt ganska duktiga med att kolla alla avgångar. Eller snarare var det Rebekka som var smart nog att memorera hur dom gick, för jag är sämst hahah. Tack nos^^). Rebekka rotar i sin ficka efter nånting och märker att hennes tågbiljett hem inte finns där. Det här minskar inte stressen ett dugg, men vi bestämmer oss för att leta igenom alla väskor efter biljetten när vi sitter på tåget mot Arlanda, för då har vi tid på oss, och behöver inte stressa. Vi ställer oss iaf vid biljettmaskinen och försöker fixa en jävla biljett till Arlanda Express, vilket tydligen var omöjligt för maskinen ville inte ha kortet, och det är tre minuter kvar till tåget går. Det blir helt enkelt till att gå till biljettkassan för att köpa biljetten på vanligt vis, men med den tur som har följt oss genom dagen står det en utländsk person framför oss och ska köpa en biljett också, och det går riktigt långsamt för hon verkar fråga en massa saker också. Vi får iaf vår biljett med en minut till godo och rusar ombord på tåget. Efter lite rotande i fickor och väskor hittar vi till slut Rebekkas tågbiljett, och drar en lättnadens suck. Jag tar tillbaka mitt påstående innan, det här var den absolut sista droppen tur vi kunde klämma ut.
Väl på Arlanda känner båda sig ganska lugna. Äntligen framme liksom, men man kanske inte ska ropa hej innan man kommit över ån.
Vi kommer fram till incheckningen för dom som ska åka med Finnair, och märker att dom inte har börjat checka in än! Det är bra tänker jag, men hinner inte ställa mig bra till innan köbildningen formas och jag hamnar rätt långt bak. Det gör mig inte så mycket alls, för jag är i tid och allt verkar gå bra. Lite hungrig är jag dock, men vafan, det blir mat på flyget:D eller SNACK OR BRUNCH som det står på min reseinformation. Det enda som oroar mig är att jag är lite osäker på om min väska väger under 20 kilo, för när vi vägde den innan på en vanlig våg stog det 19.7 kg. Jag tjuvlyssnade och det lät som att en tant hade fått betala 50€ per extra kilo. Jag har inte råd med 50€ per extra kilo för fan.
Kön delar nu upp sig i två rader. Dom som har förstaklassbiljett får gå i en, och dom andra stackars knegarna får stå i den andra. Det står typ fyra i den första kön, och fem hundra i den andra. Jag står i den andra. Dock inte sist, men i den andra nonetheless. Jag kommer fram, slänger upp pass och biljett på disken samt väskan på rullbandet. Snubben som ska checka in mig ställer lite frågor om vart jag ska, hur länge jag ska stanna osv. Han frågar om jag har ett visum, eftersom jag ska stanna i ett år, men jag svarar att jag ska gå på turistvisum, för det har min språkresebyrå sagt går alldeles utmärkt, bara jag åker ut ur landet var tredje månad för att förnya visumet. Han ringer nån, och pratar med den här personen i hundra år för att kolla lite saker. Det går inte alldeles utmärkt alls att resa på turistvisum, för jag måste tydligen ha en biljett bokad ut ur landet redan innan jag åker dit, och det hade jag inte räknat med alls. Jag tänkte att det skulle vara sunshine och happy people all day long om jag bokade min biljett ut ur landet när jag väl var där borta och dessutom hade råd att göra det. Han hänvisar mig till en biljettstation en bit bort så att jag kan boka en biljett ut ur landet lite kvickt.
Här följer en liten avhandling om mänsklig ondska, eller kanske likgiltighet inför andra människors tragiska öden;
I ovan sagda biljettkassa sitter en liten dam med lockigt hår och en dator till hands. Jag förklarar min situation jävligt dåligt, för jag är mongolidtrött och stressad som ett djur, men hon verkar inte förstå alls, så hon ringer ett samtal och förklarar sedan för mig att jag bara har en enkelbiljett till ett land som helst kräver en tur&retur-resa eller ett visum. No shit, tänker jag, för det var precis det jag sa (åtminstone menade). Hon verkar fortfarande inte förstå min situation och blir dessutom sur och grinig för att jag inte har fixat det här redan. Jag måste stå och förklara väldigt länge för henne att det inte är en hemresa jag vill ha utan snarare en resa från Japan till något närliggande resmål utanför landets gränser bara, och därför vill jag veta om det går för sig kanske. Tydligen hade det varit mycket bättre om jag hade bokat en resa hem bara, för hon snäser väldigt irriterat åt mig att hon inte är min resebyrå och säger att jag måste veta vart jag vill resa och när (troligtvis för att hon är en inkompetent kossa. Hårda ord hahaha). Konversation följer;
Jag - Sydkorea? (i en väldigt snäll och föreslående ton)
Ondskan Personifierad - Men vart!?!?!?!?!? (i en ton som är jävligt-sur-för-jag-har-inte-fått-ligga-det-senaste-året)
Jag - Seoul? (i en väldigt snäll ton, men jag är lite förbryllad över att hon inte hade kunnat föreslå det, eftersom att det är huvudstaden)
Jag - Seoul? (i en väldigt snäll ton, men jag är lite förbryllad över att hon inte hade kunnat föreslå det, eftersom att det är huvudstaden)
Ondskan Personifierad - När!?!?!?!?!? (skitsur för att jag inte la upp hela resan i detalj för henne)
Jag - Valfri helg i slutet av novemer alternativt början på december.
Ondskan Personifierad - Här, du kan låna en almanacka!
Jag kollar i almanackan och beslutar mig för att se vilka turer och vilka priser som gäller 28e november.
Ondskan Personifierad - Ja vi ska se här. Ja det finns en som avgår klockan jag-bryr-mig-inte-för-tiden-är-inte-det-viktiga-med-hela-resan. Den kostar 8500 kr (typ).
Jag kollar i almanackan och beslutar mig för att se vilka turer och vilka priser som gäller 28e november.
Ondskan Personifierad - Ja vi ska se här. Ja det finns en som avgår klockan jag-bryr-mig-inte-för-tiden-är-inte-det-viktiga-med-hela-resan. Den kostar 8500 kr (typ).
Ungefär här går hela min värld i kras. Det värsta är att hon säger det med en sån otroligt retsam ton, som att hon verkligen önskade att hela min resa inte skulle gå ihop bara för att jag hade stressat upp henne på hennes lördagspass. Hon säger att det kanske går att fixa en billigare biljett på nätet (men med en ton som menar lycka till) och att jag kan försöka med datorerna en bit bort. Men då får du sno på lite, för det är ungefär en kvart kvar av incheckningen! Ja, tänker jag, jag vet din jävla aphjärna.
Avhandlingen avslutad. Jag hatar den där lilla tanten.
Jag mer eller mindre springer bort mot datorerna, märker att jag först måste betala 29 kr och därmed två extra minuter av min oerhört dyrbara tid. Datorerna visar sig vara segare än inlandsisen och det hade varit bra mycket smidigare att kika i paint istället, men jag kommer iaf fram till slut. Kikar vilka avgångar som finns, hittar en, kollar priset. Inte för att jag hade väntat mig något jättebilligt, med tanke på att den kostade 8500 hos satans avkomma, men den gick på 2500 kr.
Om vi säger så här. Jag hade inte råd att betala 50€ för några extra kilon i väskan, tror ni jag hade råd med en biljett för 2500 kr? Nej.
Rebekka hade en stund tidigare sprungit iväg för att kolla om kön fortfarande var en kilometer lång, men den hade på något magiskt vis reviderats till en person, och iom det beskedet gick allt i kras. Jag var helt utmattad från att inte ha sovit något, stressad bortom förstånd och med en resa som jag hade peppat så hårt inför helt krossad. Jag bröt ihop helt och satte mig ner mot en vägg tillsammans med hela mitt liv i en väska och Rebekka och grinade typ konstant i en kvart. Helt enligt planerna.
Vi satt där tills jag hade lugnat ner mig, och vi satt där lite till. Efter en och en halv timmes sittande bokade jag en tågbiljett hem igen, och vi drog oss inåt Stockholm igen. Ingen av oss hade sovit särskilt mycket alls, inte heller hade vi ätit, så vi drog på donken och åt. Jag somnade sittandes, så jag blev meddragen till T-Centralen igen, där jag däckade på en bänk. Vi förflyttade oss igen av någon anledning, och jag däckade på golvet istället. Där fick jag sova en ganska bra stund. Efter det fick vi äntligen åka hem.
Olyckligheterna var slut för min del, men det fanns en liten grej till som hände Rebekka.
På platserna framför mig sitter en oerhört jobbig familj, med ungar som smäller i borden och hoppar och låter och pillar på allt dom inte borde. Vi har ställt våra drickor i hållarna på sätet och plockar fram vår mat. En av snorungarna framför fäller upp armstödet så att det slår i Rebekkas dricka och den faller ner på golvet. Ungen skäms inte.
Rebekka plockar upp drickan och ser lite vred ut på ungen. Hon glömmer naturligtvis bort att drickan har flugit ner på golvet för en dryg sekund sen och öppnar intet ont anande korken, vilket får till följd att halva drickan (ingen överdrift) rinner ut på hennes lår och säte.
Till råga på allt var det här vår 4-månadersdag.
Jag är hemma i Sverige, men det gör inte så mycket, för bredvid mig ligger världens bästa och sussar och mer tid med henne är aldrig fel. I sinom tid gör jag ett nytt försök med min resa, men nu ligger jag gärna här en stund med henne, som jag tycker så mycket om.
Kommentarer
Postat av: Lorden
thats fucked up shit duuude! Kunde du få tillbaka pengarna för din flygbiljett???
Postat av: Mågnus
Wow. Det där var ju bara lite för sorgligt.
Jag råkade ut för samma sak när jag skulle åka till Iran, det där med att man måste ha en resa ut från landet bokad. Men jag hade att göra med lite trevligare människor tror jag, för jag fick direkt rådet att boka en avbokningsbar resa så att jag kunde avboka den så fort jag var inne i landet och boka en billigare resa senare.. Det gick väldigt snabbt och smidigt..
Men alltså... Jag skulle nog ha dött lite inuti om jag var du...
Postat av: Dävid
Ja alltså, jag tror att hon i kassan frågade om jag bara behövde en biljett, eller om jag skulle ha en som jag verkligen kunde använda. Jag visade helt klart attjag inte förstog vad hon menade med det, och hon blev sur och förklarade inte särskilt mycket mer om vad hon menade. Men det spelar inte så stor roll, för jag hade ändå inte råd med en biljett haha.
Trackback
